Sorgliga dagar… 27 oktober 2010

Nu har det varit ett par intensiva dagar med en glad och flera sorgliga nyheter….

Mina barns farmor är cancersjuk och ska denna veckan påbörja sin behandling…. Vi är såklart bekymrade för henne, och det är tydligt att hon inte mår bra vilket man inte behöver ha ett tränat öga för att se…. 

Men så händer det något vi absolut inte väntade oss… Hennes mann och mina barns älskade farfar avlider hastigt natten till igår… En stor sorg för alla närstående, och en shock för en redan mycket sjuk farmor. Hon blir hämtad av ambulans och ligger nu på sjukhus och får vård där… Alla är liksom i ett massivt sorgetillstånd, och jag känner med alla de närmaste.. Jag känner också en sorg, för en gång var han faktiskt min svärfar…. Så trösttårar och sorgetårar kommer om vartannat här….

Nu har jag fått ännu ett sorgligt och skrämmande telefonsamtal…. Jag vill inte skriva om det just nu med risk för att skrämma upp andra som också står mycket nära denna person… Till måndag vet vi mycket mer, och jag hoppas innerligt att det är något som går att fixa till….. Så nu har stackars Aiko fått agera tårfångare en lång stund… Han är alldeles utsliten stackaren, för han tycker inte om att människor varken är ledsna eller arga för den del……

Men den goda nyheten bleknar ganska mycket efter så många dåliga …… I måndags var jag på SpineCenter i Göteborg, och där får jag den ”goda” nyheten att de vill operera mig inom en snar framtid.. Jag kommer aldrig att bli smärtfri, men det kommer att bli såpass bra att jag kan börja att röra mig relativt normalt igen… Och det är jag glad för. Jag har ju så mycket jag vill göra, som jag inte har kunnat på ett par års tid nu… Men om ca ett halvår ska nog den värsta rehabilitereringen vara över, så då blir det hundkurser, motionering, resor och en massa mera Linnèa….

Så nu får vi återgå till vardagen, och hoppas att ni där ute får en bra mycket bättre vecka än den vi har haft……

 

Lappekozsöndag 21 oktober 2010

Vi vaknade på söndagen till en underbart vacker höstdag. Lite kaldt, men strålande sol som värmde utöver dagen…

Vi styrde kosan mot Arvika med 2 förväntansfulla lappeguttar i bilen. När ryggsäcken och kaffetermosen kom fram visste de att det var något kul i görningen..

Klockan 12 i Arvika skulle vi mötas vi med lappisar (+ några givna blindpassagerare) för en trevlig promenad som sen skulle följas av fika eller grillning för de som önskade det.. Kan tro vi var ett syn att se där vi kom på rad utmed vägen… 21 finska lapphundar var det någon som räknade, och de fanns i alla variationer…

Här kommer några exempel:

En glad Aiko som oxå tyckte om att sitta på ett värmande sittunderlag...

Isac behöver minsann ingen sittdyna han........

2 småtjejer från samma kull.. Tror deras namn var Jessy och Kelly.

 

Aikos halvsyster Cheyenne med lillasyster Tequila.

Ozzy och Kaliber med sina ägare..

"Är jag nära nog nu eller?" En lugn och sansad Atlaz från Norge.

Min "gamla" kärlek Donttu som nu heter Jervi och har blivit stoooor.

En mycket söt Marco-son som heter Kirko.

Vi hade en mycket trevlig söndagseftermiddag i Arvika både 2- och 4-benta!

Tack så mycket till upphovsfolket för en härlig dag!

Min friskus 12 oktober 2010

Äntligen var det färdigåkt tur/retur djursjukhuset i Karlstad för denna gång!! 6 x 24 mil tär både på folk, fe och plånbok, men det var ju nödvändigt för att få hjälp till Isac.. I torsdags blev han friskförklarad! Mjuka lymfkörtlar, ingen bula kvar i käkleden och allt såg bara bra ut.. Så då var vi glada kan jag lova er!!! Nu har han varit utan antibiotika i 6 dagar, och han är mycket piggare, gladare och mer leksjuk än han varit på länge…. Vi får vara förberädda att bölden kan blussa upp igen, men då skulle vi komma in och operera direkt utan omsvep.. 

Jag passade också på innan vi tog farväl av vetrinären att fråga om Isac`s päls.. Han har tappat extrema mängder päls till att vara honom, och dessutom har den blivit glanslös och tråkig under medicineringstiden… Han tappar hårstrån med hårsäcken sittande kvar, och samtidigt känns det ut som om han har ruvar i pälsbotten på hela ryggen… Men det var inget att bekymra sig för, men hon föreslog att vi skulle ge honom en B-vitamin spruta… Och det har gjort susen.. Nu är pälsen fin och blank igen och jag tror sprutan även verkade positivt på hans matlust.. Nu äter han som en häst och varendaste lilla kula i matskålen försvinner, till stort förtret för hans storebror som mer än gärna vill ha resterna… 😉 Men icke att han lämnar något till brorsan nu nej… 🙂

 

Min vackra lilla friskus......